David berättar om klickljuden

Out of Africa

Jag känner mig som resande farbror Mac i fragglarna när jag rapporterar hem från mina resor. Jag är så glad för att ni vill läsa mina blogginlägg och därigenom dela mina upplevelser.

Jag älskar Afrika. Allting här är så starkt. Dofterna, ljuden, solen, känslorna, människorna...det är HÄR OCH NU hela tiden, vilket för en välorganiserad och småstressad svensk kan vara mycket frustrerande. Namibia sägs ha ett av världens rikaste tillgångar, men bara 10% av befolkningen får ta del av dem och det är främst de vita här. Det finns en bedövande uppgivenhet bland namibierna, berättade våra deltagare. Många här är deprimerade eftersom de upplever att vad de än gör så kommer de ingenstans. Så är det, och det måste också komma med i min annars så romantiska Afrikaskildring. Och kanske är det just all den smärtan som gör dansen, sången, skrattandet och möten mellan människor så starkt här.

Idag reser vi den långa vägen hem. Sista morgonen ska vi springa upp till museet för att se utställningar om Namibias historia och alla dess folkgrupper. David berättade igår om folkgruppernas olika språk, och att alla Khoi-khoi-folk har klickljud. Jag spelade in honom när han visade klickljuden och jag ska lägga upp filmen här på bloggen när jag kommer hem.

Väskan tömdes på workshopmaterial och fylldes med vackra afrikanska föremål och presenter. Jag har köpt en svart och vit mask från Angola som ska få hänga ihop med mina andra där hemma. Örhängen, tyg och vykort. Och så har jag hittat fina namibiska presenter till barnen, mamma och Kerstin :-)

Vi landar på Arlanda vid niotiden imorgon bitti, typ samtidigt med Obama. De har väl spärrat av hela flygplatsen, motorvägen och innerstan då antar jag. Men något vi är vältränade i nu är att VÄNTA, så det ska nog gå bra det med.

Vi ses Afrika!

Giraffer och zinkhus

Det är den värsta torkan i Namibia på 30 år: det har inte regnat här på ett helt år. Alla dammar, floder och vattenhål är helt uttorkade. Windhoek får sitt vatten underifrån, från grundvattnet. Men hela naturen runt om är sönderbränd av solen och dammig. Ingenting annat än kaktusar och små torra buskar kan växa där. Djuren flyttar kanske norrut, till mer tropiska områden. Men i de stora parkerna där djuren stängs in får de vatten från borrade brunnar.


Idag hyrde vi bil och körde ut till en sådan park två mil utanför stan. Man betalade en slant för att få köra omkring som man ville på de dammiga grusvägarna inom inhägnaderna och titta på vilda djur. Området var väl en mil i diameter tror jag. På vår tur upp och ned för de branta kullarna såg vi skymten av vårtsvin, kudu, gnu, giraff, struts och babian. Sedan promenerade vi någon kilometer längs en uttorkad flodfåra. Det var den varmaste dagen sedan vi kom: uppemot 30°c och det blåste ganska friskt. Den finkorniga sanden yrde och letade sig in överallt. När vi kom fram till den uttorkade dammen, dekorerad av en död avgnagd gnu, vände vi och gick tillbaka. Det kändes som att gå genom den där gnudalen i "Lejonkungen" -t.o.m. lejonklippan fanns med.

Vi åt lunch vid den iskalla swimmingpoolen på området, omgivna av färsk spillning av diverse djur. Nedanför restaurangen fanns ett vattenhål, som förstås var uttorkat nu, med en campingplats runt om. Några vitingar hade slagit upp sina tält där och vi föreställde oss hur fint det skulle vara att sitta där i sin tältöppning på kvällen och se alla de stora djuren komma och dricka... Själva åt vi en mycket god lunch innan vi åkte tillbaka till Windhoek igen. Men innan jag klev in i bilen kom jag ihåg att fylla en liten flaska med sand till Ylva!

På vägen in mot stan såg vi de stora bostadsområdena med zinkhus. Flera av mina workshopdeltagare berättade att de bodde så och jag var nyfiken på hur det fungerade. Ikväll åt vi middag med David, en av våra värdar, och när han berättade att han bor i ett sådant hus med sin lilla son så ställde jag tusen frågor. Han berättade att inga bussar går dit, så han måste gå de sista 40 minuterna i mörker för att komma hem. Huset består av ett rum med en säng, en spis och hans saker. Det saknar isolering så för att hålla värmen om nätterna sover de tätt tillsammans. För att klara av hettan om dagarna har de öppna hål i väggen så att vinden får fri fart igenom. Det finns ingen elektricitet där, varför man lagar maten på gasspis. Barnen måste lära sig att laga mat och behärska eldslågan vid 9 års ålder för att kunna hjälpa till i hushållsarbetet. Eftersom de inte kan ha kylskåp så kan de inte heller köpa t.ex. mjölk och smör, om de inte äter upp det på en gång. Köttet skär de i smala remsor och torkar. För övrigt lever de på grönsaker, ris och bröd. De har inget rinnande vatten i husen, men vattenkranar finns vid vart tionde hus. "Duschar"gör de genom att hålla upp ett draperi runt sig som de tvättar sig bakom. Både kvinnor och män skyler då bara underkroppen, eftersom det inte är något konstigt med att visa tuttarna. Tvätta kläder gör de ofta tillsammans, men var och en har sin egen balja. Toaletten är ett hål i marken, ca 2 m djupt, där de sätter en soptunna utan botten. På så sätt får de en toalettring med lock. När hålet är fullt skottas det igen och man gräver ett nytt där man sätter ner tunnan.

Jag kommer aldrig mer att klaga på min trånga tvårumslägenhet i Varberg!

Workshop dag 4

Sista workshopdagen och säcken skulle knytas ihop. Jag kände mig nu rätt säker på att dockorna skulle hinna bli klara, men eftersom förutsättningarna ändras hela tiden kan man egentligen inte vara säker på någonting. Förutom på att det kommer att bli annorlunda än man tänkt. Ändå blir jag hela tiden överraskad av som händer. Idag var det söndag och varenda namibier skulle förmodligen till kyrkan. Dessutom ställde Namibia om från vintertid till sommartid i natt, vilket enligt mina deltagare används som ett giltigt skäl till att komma kraftigt försent. Skulle någon komma alls?

Ja i tid kom de ju inte förstås. Men en efter en av mina åtta tappra deltagare droppade in under förmiddagen och slutförde faktiskt sina arbeten med dockorna. De var väldigt noggranna och kreativa ända in i det sista, och när dockorna var klara var de både stolta över sina egna och imponerade av varandras. Det var helt enkelt väldigt positiv energi i min workshop idag! Jag försökte förbereda dem inför redovisningen på eftermiddagen: jag ville få dem till att testa att spela med dockorna och berättade vad som är viktigt att tänka på som dockspelare. Men de ville inte eftersom flera deltagare i varje grupp saknades. Istället bestämde vi att jag skulle inleda redovisningen med att prata om vad vi har jobbat med, och sedan skulle de få presentera sina arbeten utan att spela teater. Lite tråkigt.

Men så blev det inte! Rastamannen räddade hela redovisningen genom att gå upp på scenen med sin sjakal, och drog med sig Victoria från sin grupp med tre hönor. De hade inte övat, de hade nog inte ens pratat med varandra hur de skulle kunna göra. De bara kastade sig ut i en improvisation som blev jättefin och som hela publiken gick igång på. Jag blev orolig att de skulle hålla på hur länge som helst, men även detta visade sig vara obefogad då Rastamannen plötsligt avslutade och klev ner från scenen. Victoria följde efter och berättade sedan hur de har arbetat fram dockorna.

De andra grupperna visade också upp sina dockor genom att ge dem röst och röra lite på dem. Här ser ni Sylvia och Fiona som visar upp kängurun, grisen och tuppen.

När alla tre workshoparna hade redovisat fick deltagarna sina diplom och vi bjöd på pepparkakor,  båtar och Ahlgrens bilar. Sedan gick vi ut i solen för att fotograferas. Jag var lättad och glad över att det blev så bra till slut, trots allt strul. Men det var också lite vemodigt att säga adjö: jag har under de här dagarna fått en varm relation till dem som har deltagit i min workshop: vi har haft många arbetstimmar tillsammans fyllda av prat och skratt. De såg också lite rörda ut med fuktiga ögon när vi kramades hejdå. Jag tackade särskilt Rastamannen för hans fantastiska historier som han förgyllt våra dagar med. Han tackade mig och kramade om mig, och sa att han gärna ville ta med sig leran hem för att skapa fler figurer. Jag lät dem dela på det överblivna materialet och de bestämde tillsammans att var och en skulle ta med sin docka hem. Sedan var det slut och vi tog en taxi hem.