Workshop dag 4

Sista workshopdagen och säcken skulle knytas ihop. Jag kände mig nu rätt säker på att dockorna skulle hinna bli klara, men eftersom förutsättningarna ändras hela tiden kan man egentligen inte vara säker på någonting. Förutom på att det kommer att bli annorlunda än man tänkt. Ändå blir jag hela tiden överraskad av som händer. Idag var det söndag och varenda namibier skulle förmodligen till kyrkan. Dessutom ställde Namibia om från vintertid till sommartid i natt, vilket enligt mina deltagare används som ett giltigt skäl till att komma kraftigt försent. Skulle någon komma alls?

Ja i tid kom de ju inte förstås. Men en efter en av mina åtta tappra deltagare droppade in under förmiddagen och slutförde faktiskt sina arbeten med dockorna. De var väldigt noggranna och kreativa ända in i det sista, och när dockorna var klara var de både stolta över sina egna och imponerade av varandras. Det var helt enkelt väldigt positiv energi i min workshop idag! Jag försökte förbereda dem inför redovisningen på eftermiddagen: jag ville få dem till att testa att spela med dockorna och berättade vad som är viktigt att tänka på som dockspelare. Men de ville inte eftersom flera deltagare i varje grupp saknades. Istället bestämde vi att jag skulle inleda redovisningen med att prata om vad vi har jobbat med, och sedan skulle de få presentera sina arbeten utan att spela teater. Lite tråkigt.

Men så blev det inte! Rastamannen räddade hela redovisningen genom att gå upp på scenen med sin sjakal, och drog med sig Victoria från sin grupp med tre hönor. De hade inte övat, de hade nog inte ens pratat med varandra hur de skulle kunna göra. De bara kastade sig ut i en improvisation som blev jättefin och som hela publiken gick igång på. Jag blev orolig att de skulle hålla på hur länge som helst, men även detta visade sig vara obefogad då Rastamannen plötsligt avslutade och klev ner från scenen. Victoria följde efter och berättade sedan hur de har arbetat fram dockorna.

De andra grupperna visade också upp sina dockor genom att ge dem röst och röra lite på dem. Här ser ni Sylvia och Fiona som visar upp kängurun, grisen och tuppen.

När alla tre workshoparna hade redovisat fick deltagarna sina diplom och vi bjöd på pepparkakor,  båtar och Ahlgrens bilar. Sedan gick vi ut i solen för att fotograferas. Jag var lättad och glad över att det blev så bra till slut, trots allt strul. Men det var också lite vemodigt att säga adjö: jag har under de här dagarna fått en varm relation till dem som har deltagit i min workshop: vi har haft många arbetstimmar tillsammans fyllda av prat och skratt. De såg också lite rörda ut med fuktiga ögon när vi kramades hejdå. Jag tackade särskilt Rastamannen för hans fantastiska historier som han förgyllt våra dagar med. Han tackade mig och kramade om mig, och sa att han gärna ville ta med sig leran hem för att skapa fler figurer. Jag lät dem dela på det överblivna materialet och de bestämde tillsammans att var och en skulle ta med sin docka hem. Sedan var det slut och vi tog en taxi hem.