Giraffer och zinkhus

Det är den värsta torkan i Namibia på 30 år: det har inte regnat här på ett helt år. Alla dammar, floder och vattenhål är helt uttorkade. Windhoek får sitt vatten underifrån, från grundvattnet. Men hela naturen runt om är sönderbränd av solen och dammig. Ingenting annat än kaktusar och små torra buskar kan växa där. Djuren flyttar kanske norrut, till mer tropiska områden. Men i de stora parkerna där djuren stängs in får de vatten från borrade brunnar.


Idag hyrde vi bil och körde ut till en sådan park två mil utanför stan. Man betalade en slant för att få köra omkring som man ville på de dammiga grusvägarna inom inhägnaderna och titta på vilda djur. Området var väl en mil i diameter tror jag. På vår tur upp och ned för de branta kullarna såg vi skymten av vårtsvin, kudu, gnu, giraff, struts och babian. Sedan promenerade vi någon kilometer längs en uttorkad flodfåra. Det var den varmaste dagen sedan vi kom: uppemot 30°c och det blåste ganska friskt. Den finkorniga sanden yrde och letade sig in överallt. När vi kom fram till den uttorkade dammen, dekorerad av en död avgnagd gnu, vände vi och gick tillbaka. Det kändes som att gå genom den där gnudalen i "Lejonkungen" -t.o.m. lejonklippan fanns med.

Vi åt lunch vid den iskalla swimmingpoolen på området, omgivna av färsk spillning av diverse djur. Nedanför restaurangen fanns ett vattenhål, som förstås var uttorkat nu, med en campingplats runt om. Några vitingar hade slagit upp sina tält där och vi föreställde oss hur fint det skulle vara att sitta där i sin tältöppning på kvällen och se alla de stora djuren komma och dricka... Själva åt vi en mycket god lunch innan vi åkte tillbaka till Windhoek igen. Men innan jag klev in i bilen kom jag ihåg att fylla en liten flaska med sand till Ylva!

På vägen in mot stan såg vi de stora bostadsområdena med zinkhus. Flera av mina workshopdeltagare berättade att de bodde så och jag var nyfiken på hur det fungerade. Ikväll åt vi middag med David, en av våra värdar, och när han berättade att han bor i ett sådant hus med sin lilla son så ställde jag tusen frågor. Han berättade att inga bussar går dit, så han måste gå de sista 40 minuterna i mörker för att komma hem. Huset består av ett rum med en säng, en spis och hans saker. Det saknar isolering så för att hålla värmen om nätterna sover de tätt tillsammans. För att klara av hettan om dagarna har de öppna hål i väggen så att vinden får fri fart igenom. Det finns ingen elektricitet där, varför man lagar maten på gasspis. Barnen måste lära sig att laga mat och behärska eldslågan vid 9 års ålder för att kunna hjälpa till i hushållsarbetet. Eftersom de inte kan ha kylskåp så kan de inte heller köpa t.ex. mjölk och smör, om de inte äter upp det på en gång. Köttet skär de i smala remsor och torkar. För övrigt lever de på grönsaker, ris och bröd. De har inget rinnande vatten i husen, men vattenkranar finns vid vart tionde hus. "Duschar"gör de genom att hålla upp ett draperi runt sig som de tvättar sig bakom. Både kvinnor och män skyler då bara underkroppen, eftersom det inte är något konstigt med att visa tuttarna. Tvätta kläder gör de ofta tillsammans, men var och en har sin egen balja. Toaletten är ett hål i marken, ca 2 m djupt, där de sätter en soptunna utan botten. På så sätt får de en toalettring med lock. När hålet är fullt skottas det igen och man gräver ett nytt där man sätter ner tunnan.

Jag kommer aldrig mer att klaga på min trånga tvårumslägenhet i Varberg!