David berättar om klickljuden

Out of Africa

Jag känner mig som resande farbror Mac i fragglarna när jag rapporterar hem från mina resor. Jag är så glad för att ni vill läsa mina blogginlägg och därigenom dela mina upplevelser.

Jag älskar Afrika. Allting här är så starkt. Dofterna, ljuden, solen, känslorna, människorna...det är HÄR OCH NU hela tiden, vilket för en välorganiserad och småstressad svensk kan vara mycket frustrerande. Namibia sägs ha ett av världens rikaste tillgångar, men bara 10% av befolkningen får ta del av dem och det är främst de vita här. Det finns en bedövande uppgivenhet bland namibierna, berättade våra deltagare. Många här är deprimerade eftersom de upplever att vad de än gör så kommer de ingenstans. Så är det, och det måste också komma med i min annars så romantiska Afrikaskildring. Och kanske är det just all den smärtan som gör dansen, sången, skrattandet och möten mellan människor så starkt här.

Idag reser vi den långa vägen hem. Sista morgonen ska vi springa upp till museet för att se utställningar om Namibias historia och alla dess folkgrupper. David berättade igår om folkgruppernas olika språk, och att alla Khoi-khoi-folk har klickljud. Jag spelade in honom när han visade klickljuden och jag ska lägga upp filmen här på bloggen när jag kommer hem.

Väskan tömdes på workshopmaterial och fylldes med vackra afrikanska föremål och presenter. Jag har köpt en svart och vit mask från Angola som ska få hänga ihop med mina andra där hemma. Örhängen, tyg och vykort. Och så har jag hittat fina namibiska presenter till barnen, mamma och Kerstin :-)

Vi landar på Arlanda vid niotiden imorgon bitti, typ samtidigt med Obama. De har väl spärrat av hela flygplatsen, motorvägen och innerstan då antar jag. Men något vi är vältränade i nu är att VÄNTA, så det ska nog gå bra det med.

Vi ses Afrika!

Giraffer och zinkhus

Det är den värsta torkan i Namibia på 30 år: det har inte regnat här på ett helt år. Alla dammar, floder och vattenhål är helt uttorkade. Windhoek får sitt vatten underifrån, från grundvattnet. Men hela naturen runt om är sönderbränd av solen och dammig. Ingenting annat än kaktusar och små torra buskar kan växa där. Djuren flyttar kanske norrut, till mer tropiska områden. Men i de stora parkerna där djuren stängs in får de vatten från borrade brunnar.


Idag hyrde vi bil och körde ut till en sådan park två mil utanför stan. Man betalade en slant för att få köra omkring som man ville på de dammiga grusvägarna inom inhägnaderna och titta på vilda djur. Området var väl en mil i diameter tror jag. På vår tur upp och ned för de branta kullarna såg vi skymten av vårtsvin, kudu, gnu, giraff, struts och babian. Sedan promenerade vi någon kilometer längs en uttorkad flodfåra. Det var den varmaste dagen sedan vi kom: uppemot 30°c och det blåste ganska friskt. Den finkorniga sanden yrde och letade sig in överallt. När vi kom fram till den uttorkade dammen, dekorerad av en död avgnagd gnu, vände vi och gick tillbaka. Det kändes som att gå genom den där gnudalen i "Lejonkungen" -t.o.m. lejonklippan fanns med.

Vi åt lunch vid den iskalla swimmingpoolen på området, omgivna av färsk spillning av diverse djur. Nedanför restaurangen fanns ett vattenhål, som förstås var uttorkat nu, med en campingplats runt om. Några vitingar hade slagit upp sina tält där och vi föreställde oss hur fint det skulle vara att sitta där i sin tältöppning på kvällen och se alla de stora djuren komma och dricka... Själva åt vi en mycket god lunch innan vi åkte tillbaka till Windhoek igen. Men innan jag klev in i bilen kom jag ihåg att fylla en liten flaska med sand till Ylva!

På vägen in mot stan såg vi de stora bostadsområdena med zinkhus. Flera av mina workshopdeltagare berättade att de bodde så och jag var nyfiken på hur det fungerade. Ikväll åt vi middag med David, en av våra värdar, och när han berättade att han bor i ett sådant hus med sin lilla son så ställde jag tusen frågor. Han berättade att inga bussar går dit, så han måste gå de sista 40 minuterna i mörker för att komma hem. Huset består av ett rum med en säng, en spis och hans saker. Det saknar isolering så för att hålla värmen om nätterna sover de tätt tillsammans. För att klara av hettan om dagarna har de öppna hål i väggen så att vinden får fri fart igenom. Det finns ingen elektricitet där, varför man lagar maten på gasspis. Barnen måste lära sig att laga mat och behärska eldslågan vid 9 års ålder för att kunna hjälpa till i hushållsarbetet. Eftersom de inte kan ha kylskåp så kan de inte heller köpa t.ex. mjölk och smör, om de inte äter upp det på en gång. Köttet skär de i smala remsor och torkar. För övrigt lever de på grönsaker, ris och bröd. De har inget rinnande vatten i husen, men vattenkranar finns vid vart tionde hus. "Duschar"gör de genom att hålla upp ett draperi runt sig som de tvättar sig bakom. Både kvinnor och män skyler då bara underkroppen, eftersom det inte är något konstigt med att visa tuttarna. Tvätta kläder gör de ofta tillsammans, men var och en har sin egen balja. Toaletten är ett hål i marken, ca 2 m djupt, där de sätter en soptunna utan botten. På så sätt får de en toalettring med lock. När hålet är fullt skottas det igen och man gräver ett nytt där man sätter ner tunnan.

Jag kommer aldrig mer att klaga på min trånga tvårumslägenhet i Varberg!

Workshop dag 4

Sista workshopdagen och säcken skulle knytas ihop. Jag kände mig nu rätt säker på att dockorna skulle hinna bli klara, men eftersom förutsättningarna ändras hela tiden kan man egentligen inte vara säker på någonting. Förutom på att det kommer att bli annorlunda än man tänkt. Ändå blir jag hela tiden överraskad av som händer. Idag var det söndag och varenda namibier skulle förmodligen till kyrkan. Dessutom ställde Namibia om från vintertid till sommartid i natt, vilket enligt mina deltagare används som ett giltigt skäl till att komma kraftigt försent. Skulle någon komma alls?

Ja i tid kom de ju inte förstås. Men en efter en av mina åtta tappra deltagare droppade in under förmiddagen och slutförde faktiskt sina arbeten med dockorna. De var väldigt noggranna och kreativa ända in i det sista, och när dockorna var klara var de både stolta över sina egna och imponerade av varandras. Det var helt enkelt väldigt positiv energi i min workshop idag! Jag försökte förbereda dem inför redovisningen på eftermiddagen: jag ville få dem till att testa att spela med dockorna och berättade vad som är viktigt att tänka på som dockspelare. Men de ville inte eftersom flera deltagare i varje grupp saknades. Istället bestämde vi att jag skulle inleda redovisningen med att prata om vad vi har jobbat med, och sedan skulle de få presentera sina arbeten utan att spela teater. Lite tråkigt.

Men så blev det inte! Rastamannen räddade hela redovisningen genom att gå upp på scenen med sin sjakal, och drog med sig Victoria från sin grupp med tre hönor. De hade inte övat, de hade nog inte ens pratat med varandra hur de skulle kunna göra. De bara kastade sig ut i en improvisation som blev jättefin och som hela publiken gick igång på. Jag blev orolig att de skulle hålla på hur länge som helst, men även detta visade sig vara obefogad då Rastamannen plötsligt avslutade och klev ner från scenen. Victoria följde efter och berättade sedan hur de har arbetat fram dockorna.

De andra grupperna visade också upp sina dockor genom att ge dem röst och röra lite på dem. Här ser ni Sylvia och Fiona som visar upp kängurun, grisen och tuppen.

När alla tre workshoparna hade redovisat fick deltagarna sina diplom och vi bjöd på pepparkakor,  båtar och Ahlgrens bilar. Sedan gick vi ut i solen för att fotograferas. Jag var lättad och glad över att det blev så bra till slut, trots allt strul. Men det var också lite vemodigt att säga adjö: jag har under de här dagarna fått en varm relation till dem som har deltagit i min workshop: vi har haft många arbetstimmar tillsammans fyllda av prat och skratt. De såg också lite rörda ut med fuktiga ögon när vi kramades hejdå. Jag tackade särskilt Rastamannen för hans fantastiska historier som han förgyllt våra dagar med. Han tackade mig och kramade om mig, och sa att han gärna ville ta med sig leran hem för att skapa fler figurer. Jag lät dem dela på det överblivna materialet och de bestämde tillsammans att var och en skulle ta med sin docka hem. Sedan var det slut och vi tog en taxi hem.

Zebra och krokodil på menyn

- Tänker du ta zebran? Men det står att det beror på säsong om den finns...jag vet inte, jag kanske tar kudu istället. Det är en slags antilop eller?

Konversationen kring de uppslagna menyerna på bordet var helt absurd. Vi hade tagit oss till Joe´s beerhouse, som vi hade hört serverade bl.a. zebra vilket visade sig vara sant. Jag funderade ett tag på att bara ta något vegetariskt: hade ätit tidigare på kvällen och var inte så hungrig. Men när jag fick syn på att krokodil fanns på menyn så stod valet klart: jag och Bert delade på ett bushmen-spett med kött av struts, krokodil, zebra, gems och kudu. Till detta serverades potatiskroketter samt en stark röd sås. De andra beställde större bitar av antingen zebra, kudu eller gems, samt namibiska ostron (modigt!), räkcocktail och nån bockgarspaccio till förrätt.

Medan vi väntade på maten gick jag och Bert en sväng i restaurangen: inredningen var helt otrolig. Kolonial stil med uppstoppade djur, rostiga jordbruksredskap, golfbagar och toaletter. Restauranggästerna var till 90% vita. Jag fotograferade det ena konstigare föremålet efter det andra, och blev fotograferad framför en upstoppad noshörning.

Maten kom in. Vi bestämde oss för att börja med kudun och gemsen. Tja, det smakade väl mest som nötkött. Sen högg vi in på zebran, som blev min absoluta favorit då den smakade som riktigt mör rostbiff. Krokodilbiten delade vi på alla fem. Kyparen sa att den skulle smaka som kyckling, och köttet var lika ljust och trådigt som kyckling. Lite äcklad stoppade jag biten i munnen och tänkte på var den hade varit...men den slank ner och den var inte god. Ganska smaklös och seg. Sist åt vi biten av struts som var betydligt godare, även om den var lite väl blodig. Vi konstaterade att djur som bara ligger still hela dagarna inte är lika goda som springande djur.

Jag kommer nog inte äta kött på ett helt år efter den här resan.

Workshop dag 3

Jo men att stå på huvudet hjälpte! Idag vände det och jag känner mig jättenöjd med dagens arbete. De som var där igår kom även idag, plus några till. Alla åtta arbetade intensivt från 9 till 16 med alla femton dockorna, så att de ska kunna spela sina små föreställningar med dem i morgon. Nu återstår bara att montera ihop huvudena med kropparna, och sedan kan de börja repetera.

Eftersom det fanns fler dockor att bygga än deltagare så hoppade jag in och hjälpte till. Hela dagen har jag sytt och målat tillsammans med de andra, och faktiskt upplever jag att jag på det sättet har kunnat ge dem mer av mina kunskaper. Jag har också börjat lära känna dem bättre: Rastamannen, som alltid är hög som ett hus, med sina fantastiska historier och sitt helt egna sätt att arbeta med figurerna på. Sångerskan Rose i de roliga hattarna med tummen mitt i handen. Clarisa som arbetar noggrannt och snabbt och alltid skrattar uppmuntrande åt Rastamannens historier. Jutite med sin lite sträva kantiga men varma inställning till allt och alla, och som hela tiden kommer med egna idéer om hur saker ska lösas. Och de andra fyra som jobbar på men som inte säger så mycket.

Jag visste ju inte om mitt nya koncept med elastiska tygkroppar skulle fungera, och blev mycket lättad när jag såg att det gjorde det. Jag köpte med mig en kudde med stoppning till dockorna, men den tog snabbt slut. Rastamannen erbjöd sig att gå och köpa mer, så jag gav honom en hundring och tänkte att nu kommer han väl aldrig mer tillbaka. Men det gjorde han! Med en jättekudde som räckte och blev över. Deltagarna sydde djurkropparna själva, och det blev både hönor och katter. Kläderna skapades av de färgglada tygerna, och trots att flera av dem aldrig hade sytt innan så gick det mycket bra.

Efter lunch var huvudena torra så att vi kunde gröpa ur dem och montera handtagen. Phu: det fungerade också! Sedan målade de huvudena som de själva ville: det enda jag bestämde var att de skulle ge dockorna tydliga ögon. Resultatet blev ganska kladdigt men absolut uttrycksfullt.














Under hela dagen har en grupp vitklädda människor från Zimbabwe hållit någon slags gudstjänst utanför vårt fönster. Deras sånger och böner har legat som en ljudmatta från morgon till kväll: hur orkar de? Jag gick ut en stund emellanåt för att känna solen och vinden, och bara stod och log åt den helt surrealistiska miljön utanför ungdomsgården: själva området är ett gammat fängelse, eller t.o.m. koncentrationsläger så runt om finns vaktburar och taggtråd. Solen strålade och palmerna vajade. På planen utanför huset satt några deltagare från Niclas grupp och arbetade vid ett bord. Den vitklädda gruppen med sin underliga ceremoni satt under ett stort träd. I backen lekte ett tiotal barn med en vagn, som de under mycket stoj åkte ner på tillsammans om och om igen. En bit bort spelade några andra barn fotboll och i bakgrunden silhuetten av ett fattigt bostadsområde. Det fattades bara brinnande giraffer för att kunna vara en målning av Dali!

Ikväll har Teater Tre spelat ännu en föreställning, men jag och Niclas tog en taxi tillbaka till hotellet. Jag gick ut på stan för att köpa mig en jacka till de kalla kvällarna här: hade inte packat kläder för 2 °c! Men alla affärer var stängda...så jag får smuggla med mig filten från hotellrummet istället :-) Medan jag har suttit och bloggat har jag då och då gått ifrån för att bevittna en biljakt med polisbilar nere på gatan, säga till kinesen/byggjobbaren i rummet intill, som är under renovering, att sluta banka ihop garderober, samt att kolla på sydafrikas "Idol" på TV. Daily life in Namibia!

Workshop dag 2

Det här är uppochnedvända världen. Solen står i norr. Vattenvirveln snurrar medsols. Affärerna säljer bara plastsaker från Kina. Marijuana är nyttigt för hälsan eftersom det är en växt i naturen. När det åskar ska man inte ställa ut en spegel för då drar den till sig blixtarna. Man pratar flera olika språk samtidigt i varje mening. Man säger en sak och gör en annan. Och tiden är mycket relativ.
Av allt material jag bad om redan på vårt möte med våra värdar i maj, fick jag endast lite lera och några få flaskor den första dagen. När jag frågade efter resten fick jag hela tiden till svar av Vincent att han skulle ut och köpa det. Snart. Men i morse kom han inte alls, så jag fick lösa det på annat sätt med de små medel jag hade. Petflaskor fick bli limburkar, deltagarna tog på min uppmaning med sig saxar och flaskor och pennor lånade vi av Niclas. Problem nummer ett var löst.

Problem nummer två var att större delen av deltagarna saknades. Ingen av de åtta unga tjejerna kom, och två av männen saknades (men den ena kom efter lunch och stannade i en timme). Däremot kom två nya deltagare, som då hade missat gårdagens introduktion. En storvuxen kvinna klädd i blå dräkt och turban skred in och presenterade sig som Rose och sa att hon var en great singer. Jag försökte sätta in henne i arbetet, men hon verkade inte ha en susning om sammanhanget varpå jag bara placerade henne i en av grupperna. Strax satt hon och modellerade prinsen i Askungen: lätt bisarrt.

Eftersom bara sju av femton deltagare var där, och både de och jag ville att alla dockor skulle fortsätta byggas, så fick jag hoppa in och hjälpa till att kaschera. Tillsammans lyckades vi ge alla dockhuvudena ett antal lager med varierande resultat. Vi hade några riktigt trevliga och intressanta timmar tillsammans, där vi satt sida vid sida och doppade fingrarna i samma limbyttor och delade erfarenheter från våra olika länder. Religion, familjepolitik, kärleksrelationer, universitetsstudier, sport, konst, rasism, barn, droger, teater, språk, hur vi bor, resor, drömmar....samtalsämnena tog aldrig slut. Sedan ställde vi ut dockhuvudena i solen för att torka, och tack vare det torra klimatet så säger det bara SLURP, så är det torrt!

På eftermiddagen såg vi Teater Tres föreställning "Kloss" som var jättefin! De kändes skönt att även mina deltagare fick se en modern barnteaterföreställning som förmedlade en hel del av det som jag hade försökt berätta om. Efteråt pratade vi om deras upplevelser, och de var alla överens om att detta inte bara var för barn, utan för alla åldrar. Att det kan beröra vuxna på andra plan.

Efter föreställningen ville fyra av dem gå hem tidigare. Argumenten var mycket fantastiska och handlade om alltifrån att lämna papper at the governement till att spela föreställningar. Då återstod tre av femton. Jag försökte dra igång byggandet av kropparna, men då frågade de om de måste göra det idag när vi kunde göra det imorgon. Jag lade ner. Men de grävde en stund i min materialhög och lekte med pälsbitarna och dockorna.

Vi susade hem till hotellet i taxi. Jag sprang ut på stan och köpte lite mer tyg till dockbygget, även om jag inser att det kanske inte blir så många kroppar byggda i morgon (jag vet ju inte om någon av dem tänker komma tillbaka och hur entusiastiska de i så fall är). Tillbaka på rummet fick jag syn på tidningens förstasida, och bilden av "Big Brother-vinnaren" som jag bara var tvungen att fotografera.

Ikväll har vi sett en teaterföreställning på en skola i utkanten av stan: en totalt surrealistisk upplevelse som inte går att beskriva med några få ord. En monolog i 80 min om en sydafrikansk soldat som blev skjuten av sina allierade i Egypten under andra världskriget. Den berusade och kraftigt överviktiga manusförfattaren/ljudteknikern satt bakom oss och skötte ljudet på ett högst okänsligt sätt, samt skrattade åt sina egna skämt i föreställningen.

I morgon ska jag stå på huvudet hela dan.

Workshop dag 1

Mina workshopdeltagare är en brokig skara människor: två kvinnor i min ålder, tre män i olika åldrar och åtta mycket unga flickor mellan 15 och 20 år. De härstammar från olika folkgrupper och talar olika språk, men förstår och kan tala varandras språk (och jag som fick lära mig att den nordiska språkgemenskapen var unik när jag läste till lärare!). Några av språken innehåller klickljuden som lär vara människans äldsta språkljud. Det är SÅ FASCINERANDE att höra dem tala med dessa ljud! De är höga och starka och finns så naturligt i språket, ibland smyger de sig in i deras engelska också. jag fick lära mig säga ett ord, men klickljudet ligger så främmande i min mun att det nästan inte går.

Efter presentationen av alla i rummet, där vi också talade om referenser och förväntningar, höll jag min inledande föreläsning om dockteater och delade sedan in dem i fyra grupper. Varje grupp fick uppgiften att välja en namibisk berättelse att gestalta med dockor, samt planera detta med penna och papper. De arbetade koncentrerat och var ganska lågmälda. Efter en timme fick de presentera sina idéer inför de andra grupperna, och några av deras val gjorde mig...låt oss säga...överraskad. En grupp skulle arbeta med Askungen, och göra balklänningar i kartong. Två grupper hade valt var sin fabel, där båda handlade om en sjakal som blir lurad av fåglar på olika sätt. Den sista gruppen skulle arbeta med Tom och Jerry (!) men där Tom var musen och Jerry var katten. För att alla tre deltagarna i gruppen skulle få göra var sin docka så hade de även lagt till en hund. Historien handlade om att Tom och Jerry satt vid olika lägereldar eftersom de var fiender, och sen försökte katten Jerry ta sig in i musen Toms hydda för att stjäla mat....

Den sista timmen fick de var sin klump lera i handen, och snart växte dockhuvudena fram på flaskhalsarna. De bad inte om någon hjälp, och jag ville inte påverka dem hur de skulle forma sina huvuden. Jag lade mig bara i när jag såg att det inte skulle fungera att kaschera, eller att montera på en kropp. Det resulterade i ett gäng fantastiska karaktärer som de stolta visar upp på bilderna här nedanför.

När workshopen var slut för dagen berättade några av dem att de hade en och en halv mil att gå hem. De sa att deras kroppar var så trötta av allt detta promenerande att nattens vila inte räckte till, att när vaknade på morgonen så kändes det alltid som att de just hade lagt sig.

Själva åkte vi taxi tillbaka till hotellet och gick på en shoppingtur...jag köpte coca cola, salta kex och bananer för att kunna hålla blodsockret i schack under de långa arbetspassen. Sedan tittade jag lite i klädaffärer och fascinerades över all nylon och alla grälla färger. Kvällen avslutades på ett steakhouse med indiantema där vi faktiskt serverades riktigt gott grillat kött!

God natt!

Invigning

Den första workshopdagen är till ända: processer har satts igång och saker har fallit på plats -inte minst teater Tres sista väska som nu har kommit tillrätta. Därmed är alla på banan och första föreställningen spelas imorgon, alltmedan våra workshops fortsätter.

Vi kom till ungdomscentret vid halv nio i morse för att reka och rigga. Både föreställningen och workshoparna äger rum där i olika lokaler intill varandra. Huset är slitet och andas verkligen fritidsgård, med trista lysrör i taken. Därför blev jag glad när jag fick se rummet för min workshop, och med lite hjälp fick jag det möblerat på ett bra sätt också. Materialet jag hade bett dem ordna fram åt mig fanns delvis på plats, även om det var för lite lera och för få glasflaskor att bygga huvudena på. Det fick helt enkelt bli mindre dockhuvuden den här gången!

Vid nio skulle invigningen börja, men eftersom vi är i Afrika så blev det inte så. Jag vet inte hur länge vi väntade. Hälften av deltagarna hade inte dykt upp när Vincent ändå bestämde sig för att börja och inledde med att alla sjöng nationalsången och bad tillsammans. Vi fick presentera oss, leka "fruktsallad" och höra poesi. Sedan fick vi se en traditionell dansuppvisning av en inbjuden grupp. Det var kvinnor som gjorde detta på sin fritid, och flera av dem var tydligen poliser. Ärligt talat förstod jag inte om det var ett skämt, för ledaren i gruppen bar en handboja i midjebältet på sin kjol.

Under lunchpausen, efter att ha ätit lammspett med ris, fick jag en guidad tur i närområdet av en av mina workshopdeltagare. Han gick under namnet "Rastamannen" och hade dreadlocks och rastahatt, och världens flummigaste sätt. Vincent hävdade skrattande att mannen var mytoman och att allt han sa skulle tas med en nypa salt. Ja inte vet jag: jag förstod knappt vad han sa. Men det var roligt att gå en sväng. Han pekade på några byggnader och sa vad det var och så visade han mig ett shoppingcenter. En försäljerska på gatan bad mig ta en bild av henne att visa hemma i Sverige. Hon såg så malplacerad ut i sin tjusiga klädsel, och ni ser ju själva hur hon poserade :-)

Äntligen här

Nu är vi äntligen framme i Windhoek och jag sitter i mitt hotellrum och hör gatans alla ljud genom det öppna fönstret. Det är varmt. En skön värme. Och jag är väldigt väldigt trött.

Nattens flygresa var ovanligt lugn med bara lite turbulens och jag kunde sova några timmar. Vi landade i Johannesburg vid niotiden och skulle vänta där i fyra timmar på nästa flyg. Skämde bort oss med en extra frukost (och jag drack rooibos bara för att ha gjort det i Sydafrika, men mitt eget hemma är godare...) och sedan massage, vilket gjorde underverk för våra stela ryggar. Jag passade också på att krama Nelson Mandela som var gjord av pärlor :-)

Sista etappen på vår resa tog bara två timmar, och under oss gick landskapet allt mer över i röd öken. I högtalarna talade de om att vi hade Namibias vinnare av Big Brother ombord, och när vi landade möttes vi av en stor välkomstkommitté med TV-team och blomsterkvast till denna vinnare. Helknasigt!

En av teater tres väskor visade sig vara försvunnen, men allt annat bagage kom fram. Detta gör det svårt/omöjligt för dem att spela föreställningen, så väskan måste komma till rätta imorgon om spelschemat ska kunna hållas. Jag var i alla fall lycklig över att återse min skabbiga gula väska hel!

Vi möttes av vår värd Vincent och åkte in till Windhoek med minibuss.Vänstertrafik! Stora babianer satt längs vägen och glodde på oss(!). Vägskyltar med vårtsvin och antiloper passerade. Vincent berättade att viltstängslen var till för att skydda t.ex. giraffer från trafiken. Och jag tänkte att i Sverige skyddar vi trafiken från älgarna, men det sa jag inte.

Till slut, efter att även ha sett Senegals president susa förbi eskorterad av fyra polisbilar, kom vi fram till vårt hotell. När jag släpade min tunga väska upp för trapporna till rummet gick jag uteslutande på reservmotorn. Nu har Herr Hare och jag installerat oss och ska om en liten stund gå ner för att äta middag med de andra.

Imorgon börjar workshopen!

Väskjävel!

Det första som händer när jag kliver ut genom dörren hemma är att väskan går sönder. Jag är redan sen till tåget och som den tidsoptimist jag är har jag inte planerat in några marginaler. Jag har ingen annan väska, och hur som helst hinner jag inte packa om allt. Så jag springer tillbaka in i huset och hämtar silvertejp! Tejpar stressat och lite på måfå samtidigt som jag tänker på att denna väska med mitt värdefulla workshopmaterial måste hålla TRE flygplansbyten. Förbannar mig själv: detta var riktigt orutinerat av en globetrotter som jag!

Hinner PRECIS med tåget, och på Landvetter köper jag den dyraste väskremmen som får komplettera silvertejpen. Fast innan jag spänner fast den plockar jag ur ett ombyte kläder och lägger i handbagaget. Vis av Mikael Niemis sommarprat vet jag hur det kan gå och var väskor kan hamna...

Nu sitter jag på terminal 5 på Arlanda och väntar. Jag känner att jag har haft extremt dålig koll på allt idag, och det känns skönt att möta upp de andra så att jag i alla fall inte missar mina flyg. Känner mig rastlöst glad och ivrig att få komma iväg!

Resfeber

Jag borde gå och lägga mig. Jag behöver sova. Jag har en lång arbetsdag bakom mig och en 24 timmars flygresa framför mig. Men det går inte. Resfebern bubblar i mig: jag har som sockerdricka i hela blodet. Det är som att vara förälskad: jag rår inte för det.

Strax efter midnatt satt jag ännu och sydde på en pytteliten röd frack. Ett helt absurt sätt att förbereda sig inför en lång resa. Och jag har viktigare saker som jag borde fokusera på: jag har ju inte ens packat än. Men jag måste samla ihop alla delar och sätta ihop dem först, på flera plan.

Jag lämnar Varberg vid tvåtiden i morgon och landar i Namibia ganska precis ett dygn senare. Först flyger jag upp till Arlanda för att möta upp med resten av gänget. Sedan flyger vi med Swiss Airlines till Zürich där vi byter till ett annat flygplan som ska ta oss hela vägen ner till Johannesburg. (Det är den sträckan jag har mest ångest inför, men med en Ipod fylld med lugn musik hoppas jag kunna sova en liten stund i alla fall.) Där ska vi vänta i fyra timmar innan vi tar ett annat flyg den sista biten till Windhoek i Namibia.

Nu får jag ge mig: jag är förmodligen den mest förberedda människan i hela världen just nu. Lite sömn på det!

Intention

Det här blir min tredje resa till den afrikanska kontinenten. 2009 var jag i Rwanda och 2011 i Uganda. Varje gång på uppdrag av Svenska Assitej för att hålla workshops i dockteater. Mitt koncept har varit ungefär detsamma, men har också utvecklats från gång till gång utifrån de erfarenheter jag har fått. Eller utifrån de misslyckanden jag har gjort, är ju ärligare att skriva.

Det var svårt att planera den första workshopen: jag visste inte vad deltagarna hade för referenser eller vad de förväntade sig. Inte heller visste jag vad som var realistiskt att hinna med på 3-4 dagar. Det visade sig att deras dockteaterreferenser var i det närmaste obefintliga. De hade ganska höga förväntningar på vad de skulle få lära sig och hur de skulle kunna använda sig av det senare. Och vi hann mycket mer på den korta tiden än jag hade trott.

Första vändan till Rwanda hade jag bara med mig ett bildspel som visade exempel på olika typer av dockteater. Det kändes svårt att förmedla. Jag hade bra material med mig till huvuden, men inte så mycket till kroppar. Resultatet blev ett gäng fantastiska dockhuvuden med sorgliga tygkroppar. Till min workshop i Uganda var jag bättre förberedd och hade med mig en liten "table-top-puppet" samt material till halsar, händer och handtag. Men dockan var alldeles för avancerad för att representera den docktypen som var realistisk att hinna lära ut där. Och nu blev resultatet fantastiska dockhuvuden med fantastiska handtag, händer och halsar...men med sorgliga tygkroppar.

Nu inför min resa till Namibia har jag byggt en mycket enkel speldocka med enkla grepp och till större delen i sådana material som vi kommer att arbeta med i min workshop: Herr Hare har tagit form under sommaren!

Jag har även utarbetat ett superpedagogiskt kompendium med texter om dockteaterns historia och bilder på olika typer av dockteater, samt illustrerade instruktioner hur man bygger en enkel docka.

För att lösa problemet med de sorgliga tygkropparna har jag sytt olika formade kroppar i elastisk trikå, som deltagarna kan använda till att bygga vidare på. Jag har också med mig färdigsågade förborrade handtag och div annat som förhoppningsvis ska ge mer spelvänliga dockor.