Mina workshopdeltagare är en brokig skara människor: två kvinnor i min ålder, tre män i olika åldrar och åtta mycket unga flickor mellan 15 och 20 år. De härstammar från olika folkgrupper och talar olika språk, men förstår och kan tala varandras språk (och jag som fick lära mig att den nordiska språkgemenskapen var unik när jag läste till lärare!). Några av språken innehåller klickljuden som lär vara människans äldsta språkljud. Det är SÅ FASCINERANDE att höra dem tala med dessa ljud! De är höga och starka och finns så naturligt i språket, ibland smyger de sig in i deras engelska också. jag fick lära mig säga ett ord, men klickljudet ligger så främmande i min mun att det nästan inte går.
Efter presentationen av alla i rummet, där vi också talade om referenser och förväntningar, höll jag min inledande föreläsning om dockteater och delade sedan in dem i fyra grupper. Varje grupp fick uppgiften att välja en namibisk berättelse att gestalta med dockor, samt planera detta med penna och papper. De arbetade koncentrerat och var ganska lågmälda. Efter en timme fick de presentera sina idéer inför de andra grupperna, och några av deras val gjorde mig...låt oss säga...överraskad. En grupp skulle arbeta med Askungen, och göra balklänningar i kartong. Två grupper hade valt var sin fabel, där båda handlade om en sjakal som blir lurad av fåglar på olika sätt. Den sista gruppen skulle arbeta med Tom och Jerry (!) men där Tom var musen och Jerry var katten. För att alla tre deltagarna i gruppen skulle få göra var sin docka så hade de även lagt till en hund. Historien handlade om att Tom och Jerry satt vid olika lägereldar eftersom de var fiender, och sen försökte katten Jerry ta sig in i musen Toms hydda för att stjäla mat....
Den sista timmen fick de var sin klump lera i handen, och snart växte dockhuvudena fram på flaskhalsarna. De bad inte om någon hjälp, och jag ville inte påverka dem hur de skulle forma sina huvuden. Jag lade mig bara i när jag såg att det inte skulle fungera att kaschera, eller att montera på en kropp. Det resulterade i ett gäng fantastiska karaktärer som de stolta visar upp på bilderna här nedanför.
När workshopen var slut för dagen berättade några av dem att de hade en och en halv mil att gå hem. De sa att deras kroppar var så trötta av allt detta promenerande att nattens vila inte räckte till, att när vaknade på morgonen så kändes det alltid som att de just hade lagt sig.
Själva åkte vi taxi tillbaka till hotellet och gick på en shoppingtur...jag köpte coca cola, salta kex och bananer för att kunna hålla blodsockret i schack under de långa arbetspassen. Sedan tittade jag lite i klädaffärer och fascinerades över all nylon och alla grälla färger. Kvällen avslutades på ett steakhouse med indiantema där vi faktiskt serverades riktigt gott grillat kött!
God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar