Workshop dag 3

Jo men att stå på huvudet hjälpte! Idag vände det och jag känner mig jättenöjd med dagens arbete. De som var där igår kom även idag, plus några till. Alla åtta arbetade intensivt från 9 till 16 med alla femton dockorna, så att de ska kunna spela sina små föreställningar med dem i morgon. Nu återstår bara att montera ihop huvudena med kropparna, och sedan kan de börja repetera.

Eftersom det fanns fler dockor att bygga än deltagare så hoppade jag in och hjälpte till. Hela dagen har jag sytt och målat tillsammans med de andra, och faktiskt upplever jag att jag på det sättet har kunnat ge dem mer av mina kunskaper. Jag har också börjat lära känna dem bättre: Rastamannen, som alltid är hög som ett hus, med sina fantastiska historier och sitt helt egna sätt att arbeta med figurerna på. Sångerskan Rose i de roliga hattarna med tummen mitt i handen. Clarisa som arbetar noggrannt och snabbt och alltid skrattar uppmuntrande åt Rastamannens historier. Jutite med sin lite sträva kantiga men varma inställning till allt och alla, och som hela tiden kommer med egna idéer om hur saker ska lösas. Och de andra fyra som jobbar på men som inte säger så mycket.

Jag visste ju inte om mitt nya koncept med elastiska tygkroppar skulle fungera, och blev mycket lättad när jag såg att det gjorde det. Jag köpte med mig en kudde med stoppning till dockorna, men den tog snabbt slut. Rastamannen erbjöd sig att gå och köpa mer, så jag gav honom en hundring och tänkte att nu kommer han väl aldrig mer tillbaka. Men det gjorde han! Med en jättekudde som räckte och blev över. Deltagarna sydde djurkropparna själva, och det blev både hönor och katter. Kläderna skapades av de färgglada tygerna, och trots att flera av dem aldrig hade sytt innan så gick det mycket bra.

Efter lunch var huvudena torra så att vi kunde gröpa ur dem och montera handtagen. Phu: det fungerade också! Sedan målade de huvudena som de själva ville: det enda jag bestämde var att de skulle ge dockorna tydliga ögon. Resultatet blev ganska kladdigt men absolut uttrycksfullt.














Under hela dagen har en grupp vitklädda människor från Zimbabwe hållit någon slags gudstjänst utanför vårt fönster. Deras sånger och böner har legat som en ljudmatta från morgon till kväll: hur orkar de? Jag gick ut en stund emellanåt för att känna solen och vinden, och bara stod och log åt den helt surrealistiska miljön utanför ungdomsgården: själva området är ett gammat fängelse, eller t.o.m. koncentrationsläger så runt om finns vaktburar och taggtråd. Solen strålade och palmerna vajade. På planen utanför huset satt några deltagare från Niclas grupp och arbetade vid ett bord. Den vitklädda gruppen med sin underliga ceremoni satt under ett stort träd. I backen lekte ett tiotal barn med en vagn, som de under mycket stoj åkte ner på tillsammans om och om igen. En bit bort spelade några andra barn fotboll och i bakgrunden silhuetten av ett fattigt bostadsområde. Det fattades bara brinnande giraffer för att kunna vara en målning av Dali!

Ikväll har Teater Tre spelat ännu en föreställning, men jag och Niclas tog en taxi tillbaka till hotellet. Jag gick ut på stan för att köpa mig en jacka till de kalla kvällarna här: hade inte packat kläder för 2 °c! Men alla affärer var stängda...så jag får smuggla med mig filten från hotellrummet istället :-) Medan jag har suttit och bloggat har jag då och då gått ifrån för att bevittna en biljakt med polisbilar nere på gatan, säga till kinesen/byggjobbaren i rummet intill, som är under renovering, att sluta banka ihop garderober, samt att kolla på sydafrikas "Idol" på TV. Daily life in Namibia!