Äntligen här

Nu är vi äntligen framme i Windhoek och jag sitter i mitt hotellrum och hör gatans alla ljud genom det öppna fönstret. Det är varmt. En skön värme. Och jag är väldigt väldigt trött.

Nattens flygresa var ovanligt lugn med bara lite turbulens och jag kunde sova några timmar. Vi landade i Johannesburg vid niotiden och skulle vänta där i fyra timmar på nästa flyg. Skämde bort oss med en extra frukost (och jag drack rooibos bara för att ha gjort det i Sydafrika, men mitt eget hemma är godare...) och sedan massage, vilket gjorde underverk för våra stela ryggar. Jag passade också på att krama Nelson Mandela som var gjord av pärlor :-)

Sista etappen på vår resa tog bara två timmar, och under oss gick landskapet allt mer över i röd öken. I högtalarna talade de om att vi hade Namibias vinnare av Big Brother ombord, och när vi landade möttes vi av en stor välkomstkommitté med TV-team och blomsterkvast till denna vinnare. Helknasigt!

En av teater tres väskor visade sig vara försvunnen, men allt annat bagage kom fram. Detta gör det svårt/omöjligt för dem att spela föreställningen, så väskan måste komma till rätta imorgon om spelschemat ska kunna hållas. Jag var i alla fall lycklig över att återse min skabbiga gula väska hel!

Vi möttes av vår värd Vincent och åkte in till Windhoek med minibuss.Vänstertrafik! Stora babianer satt längs vägen och glodde på oss(!). Vägskyltar med vårtsvin och antiloper passerade. Vincent berättade att viltstängslen var till för att skydda t.ex. giraffer från trafiken. Och jag tänkte att i Sverige skyddar vi trafiken från älgarna, men det sa jag inte.

Till slut, efter att även ha sett Senegals president susa förbi eskorterad av fyra polisbilar, kom vi fram till vårt hotell. När jag släpade min tunga väska upp för trapporna till rummet gick jag uteslutande på reservmotorn. Nu har Herr Hare och jag installerat oss och ska om en liten stund gå ner för att äta middag med de andra.

Imorgon börjar workshopen!